I have a dream

Ja, hörni, det var febern som dunsade ner på mig måndag kväll med en sån power of crap att jag har behövt stanna hemma från jobbet och andra aktiviteter hela veckan. Nu är det bara onsdagkväll men jag vet redan nu att även imorgon och fredag är dagar då jag kommer stanna i min säng/soffa. Det låter jättemysigt gör det, but it's not. Istället är det något så otroligt tråkigt att det kryper i mina ben. Det gör att då min familj kommer hem efter fjorton timmar på jobbet har jag druckit honungste i en timme för att kunna prata som en tok och avreagera min uttråkning med långa diskussioner. Då de är för trötta för att prata finanskris, barn som uppfostras av apor, smink eller människor som suger blir jag arg och frustrerad. Skönt att vara stabil menar jag. Annars så. Det är två dagar kvar av min totala isolation, nästa vecka får jag gå tillbaka till jobbet och helgen kanske inte fylls av festande men i alla fall av fikor som glider in i varandra. Som en enda lång fika där allt som byts är plats och sällskap, kan man säga. Vem behöver mer?
Nu ska jag titta på scrubs. Igen. För att det är det mest geniala i TV-väg jag har sett sen vänner. Nu finns det ju dem som säger att seinfeld var ett verk av genier det med, men jag tänker ignorera det för att titta på seinfeld är som att sitta på en samhällslektion. Man lyssnar och ögonen följer rörelsen. Men ändå inte. Förresten hörni, vad jag saknar mitt väsby. För ungefär ett år sen sågs vi alla så mycket, men det kanske var för att vi hade en sån sammanflätad vardag. Nu träffar jag mina sollentunatjejer för de är närmast och de är underbara de med, men när ser jag väsby? När finns det tid liksom? Den som ändå visste.