Vi skrattar på sommaren, faller om hösten

Den här känslan, av att det inte riktigt är mittpådagen-ljust när jag åker hem från jobbet, när jag nyser fyra gånger mellan ulriksdal och solna och när jag skrapar med foten på asfalten vid bussen i helenelund och inser att det var nog sista gången för i år som det räcker med en klänning utan tillhörande strumpbyxor för det är så in i helvete kallt och jag hackar tänder trots att jag spänner käkarna för att låta bli. Den känslan, den får mig att känna lite som då man vaknar nollåttafemtiosju och börjar jobba nollnionollnoll eller kanske då man sitter på pendeln hem från jobbet och dåsar mot fönstret och inser att en vän sitter någonstans och väntar på en. Den känslan. Den rastlösa, svagt panikslagna och ångestfyllda känslan som gör att man kanske börjar gråta lite framför lyxfällan och vännen i soffan säger vad är fel? och man säger nää det är inget och det är det ju inte, egentligen. Det är bara den odefinierade, okontollerbara känslan av uuuuuuuhhååååhhh skitliv. De första höstdagarna, sådär. Jag vet att ni har den med, för vi skriver om det och sen pratar vi om det. Känns som att ta ett djupt andetag, samla sig, stoppa huvudet rakt in i the crap och hålla andan och säga snart så, snart är våren här igen. Snart är vi vana också. Men början är ju sämst.