Visst känns det fint att vara vid liv en dag till?

Kan ibland känna att jag går bakåt lite. Att jag har tonårsintensiva känslor, tonårsångest och tonårsrädsla. Sen på det tonårslycka, som när jag sitter med emly och vi dricker rosé och jag säger att såhär känns det, det är så jävla konstigt, tar sig in i alla vrår och hon lyssnar och nickar och förstår. Det är så fint att det kan vara så ibland, att man kan ha en sån vän bredvid sig. Sen sitter jag nån annanstans, med vitt vin nu, och jag har en hand på mitt knä och jag inser, kommer på det igen, att jag har den handen på mitt knä och jag tänker fan i helvete vad jävla kär jag är och svär en massa i mitt huvud och sen gör jag det enda jag kommer på att göra och lägger läppar mot panna och kommenterar en hund som skäller för det jag tänker är för stort för att kommentera. Har ingen kontroll just nu. Släpper helt de delar av livet som borde vara fixerade och känslorna hörni, känslorna! Vad de spårar. Upp och ner och sen så jävla högt upp igen. Ibland är det jobbigt men för det mesta är det bara så sjukt fint, alla försök att beskriva det blir liksom platta och avslagna. Och läskigt, såklart.