Det verkar som om bloggen långsamt lägger sig ner och dör. Sorgligt, tycker jag. Skolan är över för mig, och för er också, och nu är det bara livet kvar. Jag jobbar, och får prata i telefon hela dagarna vilket är bloody brilliant, latten är gratis och tiderna fina. Efter en vecka i London är jag tillbaka i Stockholm och det finns få saker som grundar mig så och ger mig sånt perspektiv som sju dagar i lilla london. Även om jag var magsjuk två av dem eftersom våra engelska vänner hade barn och barnen hade baciller. Tydligen.
Det rör sig i mitt huvud som om det fanns en myrstack därinne, men jag tror bara att allt ändras utan att ALLT ändras, för det låter fruktansvärt dramatiskt.
Åh vad jag känner att människor kommer läsa det här och säga åh vad intressant, gud vad jag bryr mig mycket. Men jag bryr mig, jag har ett marvellous jobb och är hemma från en vecka barndom, det änns bra. Jag ville bara säga det, livet är så otroligt bra. Nästan så att det känns som om jag har använt upp min bratid och har enbart skit att vänta. Men näe, jag tror det fortsätter såhär. What could possibly go wrong menar jag. Nåt, säkert, men jag tänker och jag kommer inte på det.
Kul med sammanhängande och intressanta inlägg tycker jag, nu ska jag dricka lite insmugglat te, begrunda något och läsa en bok om Caligula. Jag skulle vilja skriva att den är lite söt, men eftersom det enda ni vet om den är titeln vill jag inte skriva det för det får mig att låta barbarisk och sjuk. God forbid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar