Jello is for winners

Jag ville gå in och skriva något här ikväll, för jag kände för att skriva något ikväll. Men eheh, jag har inget att skriva, idag började pride och jag måste erkänna att jag redan är trött på hela grejen med pride, det känns bara lite counterproductive och sånt irriterar mig. Men vem orkar bry sig om det.
Det big shining moment of joy som har varit mitt liv de senaste veckorna gör att de små vändorna av melankoli till big dips in the vemod. Fits of the sullens. Ni vet. Jag vill ha mer alone time. Känns det som. Just nu. Jag vill vara mer ensam, vilket är, of course, ett privilegium att önska. That said så menar jag inte att jag vill ha mindre tid med mina söta små vänner, au contraire, så sammanfattningsvis kan man säga att det här inlägget var ett helt meningslöst sådant som enbart visar mig som en aningens egenkär person som vill sitta själv på kvällen med min laptop. Cool. Heee. Men ändå. Idag premiärade Pride och jag stör mig på Pride, inte för att jag har något som helst emot homosexualitet blabla utan för att konceptet stör mig, och jag stör mig på att Femman snubblar över sig själv i sitt försök att visa att det inte finns några fördomar där ens om man tittar med ett himlans stort förstoringsglas. Lösningen på homofobi kan knappast vara att köra sex timmar mjukporr för de som kör på andra sidan vägen känner jag och tänker också att det skulle äga om alla subgrupper i samhället fick sin pridevecka. Sin tevekanal kanske. Mmm. Tänker på det nu. Förbittrat inlägg? Maybe kanske lite då. Då får det väl vara så. Ikväll är jag trött.