Now I see you've broken a feather

Åh det är ju som de säger mina vänner, att då hösten kommer så rycker det i benen. Det sprattlar till som på en sån där spratteldocka och jag kan inte tänka annat än att jag vill sträcka ut foten, blunda och se vilket tåg som fångar den och vart det tar mig. Även fast allt är så bra så är det alltid så att så fort det inte går att glida runt och säga vad skönt det var ute idag i en hippieklänning så drabbas hela sverige av ett major case of the escapsies.
Men det är ju så fint här med. I fredags eller kanske torsdags vem vet, så siade jag om att helgen skulle bli fantastisk och jag hade helt rätt. I väsby åt vi middag och sen gled kvällen in i vad som bara kan beskrivas som ett shotrace av femtonårig nivå med två av mina mest älskade, fullt av deep talks och ogenomtänkta samtal. På lördagen kände jag och tre andra sweethearts att vi borde spexa till the average utgång, hittade på nya identiteter och hade så roligt att jag på riktigt aldrig trodde att jag skulle somna för jag kunde inte sluta skratta. Awesome awesome var det.
Det enda, egentligen, som lägger en damper på livet är att jag två dagar i rad har fått klagomål på min personlighet. Men en vis kvinna sa en gång att servicejobb äter upp en inifrån, proust sa att sticks and stones may break our bones, but words will break our hearts. Jag säger då det. Det är inte bara jag. Med den fina vissheten tog jag lite choklad och tittade på legally blonde. Vad tråkiga mina inlägg är. Kanske jag också är. Då får det vara så. Nu har jag et litet dunkadunka i mitt huvud som säger mig att det är dags för lunch. Toodles!