Om ni inte saknar mig nu så har ni ändå aldrig älskat mig

Det här med prestationsångesten som kommer in för minsta lilla, vad är grejen med det? Har ni det också? Är det bara jag? Handikappande är vad det är, det gör att man snubblar över knytna skosnören istället för att ta ordentliga steg. Kvart i sju och nattsvart ute, jag pendlar mellan sjuk och bara trött. Har tryckt på skicka ansökan tre gånger nu och förväntar mig ett pop up-fönster som säger du där, dig vill vi inte ha här. Lite väl, kanske.
Moln som är så här tunga och det där regnet som bara väntar på några minus till så att det kan vara snö istället gör att jag tappar bort mig själv, sådär som det blir. Det är väl okej kanske.