You love until you don't

Nio till fem av samma ord som de flesta dagar, sen fyrtiofem minuter lyftandes av järnkulor med två kollegor (och muskler som rinner ut genom naglarna) och sen svajandes på blåa linjen med inte särskilt höga klackar och mycket svaga ben och receptionisten från jobbet mitt emot. En kort reflektion över vilken tur jag hade som fick ett jobb med så få tards och så många fina människor. En plötslig beslutsamhet som springer ut från ett rum inuti jag inte visste fanns och sen ett / över en tidigare mest använda msnkontakt. Eftersom det typ bara är johanna som läser den här bloggen kan jag ju hoppas på, och veta lite till och med, att hon inte kommer tycka att det här är skrivet på ett jobbigt högtravande och lite oförståeligt sätt. Även fast det är det. Och det är ju rätt fint. Det är nio minusgrader, min lillebror är ute på promenad (!?) och imorgon har jag en dinner dejt. Chin up. PS har missat hela julkalendern i år förutom första avsnittet och känner mig som en dålig svensk.