Ibland får man påminna sig själv mer än andra tider. Typ, jo men jag gillar det här. Ja, jag hör hemma här och här och här och ja, det här är mina minnen och tankar. Sådär. När man glömmer bort lite. Det är en så himla konstig känsla. Kanske är det så det känns att bli gammal och glömsk? Kanske därför de är så ledsna ibland. Men sen när man självmant kommer på. Helt amazingere. Sträcker på sig och bah helvete jag är ju kvinna! Och sen, fyra meter längre, hjärtat fem storlekar större och sol i ögonen. Konstigt i alla fall. Kan inte riktigt beskriva det, men kanske kan jag läsa det här och komma ihåg sen. Jag är min mormors dotterdotter och min mammas dotter. Man kan ju vara lite stolt.