Journeys end in lovers meeting

Varför är det så lätt att sitta bort en hel dag och tänka aaaaaaaah allt är så bäst! då man VET att det ligger en väska på golvet, fylld av instruktioner för läxor och ingen av dem är fixade. Alltså. Inte ens öppnade. De bara ligger där och vill bli gjorda men jag orkar inte bry mig. Jag vill bara sova. Sova och fika. Sova, fika och prata. Är det okej? Allt annat känns som påskägget, övermäktigt. Märkte igår också att jag kanske börjar bli vuxen. För då man inte längre kan äta 200g choklad och tycka att det är perfektion, utan istället nöjer sig med två rutor mörk choklad, då måste man väl ändå vara vuxen? Inte bara tråkig?
Dessutom är min kära granne bortrest tills på onsdag så det är mitt jobb att passa huset och mata katten och se till att han känner sig älskad osv. Igår släppte jag ut honom, det är snö överallt och blåser som tusan, och han är fortfarande inte hemma. Jag måste erkänna att jag blir lite orolig. Han får gärna busa och ha vilda kattäventyr i vanliga fall, men inte de få dagar då jag har ansvaret. För grannen är en typisk kattmänniska. Ni vet hur de är. Man behöver egentligen bara se en kattägare med sin skyddsling så förstår man varför de ansågs vara heliga i det gamla Egypten. Kommer inte katten tillbaka, tjock och lycklig, inom en snar framtid drar jag igång en skallgång. Ni kan väl hålla ögonen öppna åt mig? Han är rund och orange, och lyssnar till praktiskt taget vilket namn som helst.