ingen rubrik

Jag vaknade idag halv tolv och kände en lätt bakfylla och ett stort välbehag. Tills verkligheten hann ifatt mig. Du har lämnat mig. Jag är ensam nu. Det spelar ingen roll att solen skiner, att fåglarna sjunger eller att vi springer ut om sju dagar om inte du är här. Min fina, min älskade. Man kan säga att världen har krossats och med den jag, so why do I still walk and talk? I slutet av maj är det trettio grader varmt men hos mig ligger frosten kvar. Det finns inget ljus. Ensamhet. Bara ensamhet. Världen är inte en plats jag vill vara i längre. Det är så här det känns att störta mot botten och undra hur djup avgrunden är. Fyfan.