Alltså, jag läser ganska många bloggar. Speciellt som nu då jag ska plugga. Och en hel del av dem stör mig bara för att det är så otroligt enerverande personer som sitter och driver dem, sakerunderhudenelin t.ex. Men praktexemplet här får bli silverfish man, gutt in himmel vad han irriterar mig. Hans är en blogg jag följt länge, och tom gillat för då han skriver om bra ämnen skriver han bra, men om han inte slutar whinea om hur avsvenskad och australiensisk han har blivit och hur inga svenskar förstår och hur han byter språk och LADIDA so help me god i will kill him. Eller i alla fall ta bort honom från mina bokmärken. Han pratar om sina goda engelska kunskaper, om sitt fantastiska slang, om kulturen, om saknaden efter sverige som ingen förstår och om hur det känns att inte tillräckligt snabbt få in svenskan i huvudet då sverige ringer. Jag vill strypa killen. Bara för att jag är så jävla avundsjuk att jag håller på att dö. Det suger något sjukt att han FÅR, att folk kommenterar och tycker att det är charmigt, hahah, rolig syn på det hela osv. Jag fick inget annat än skit för det, jag vet precis vad han menar men den skillnaden mellan oss är att han har sitt liv i sin egen hand nu, han får göra vad fan han vill och har ekonomin för det. Jag drogs upp med rötterna och kom tillbaka till ett sverige jag inte kunde något om, något jag hade idealiserat i fyra år och allt jag såg var vinter, kyla och människor som tyckte jag var en snobb. Good times. Höhöh. Jag hittade inte till tuben, jag visste inte var hötorget låg, jag kunde absolut ingenting förutom vår egna underbara värld som vi byggt upp långt borta från allt sånt där som störde. Den världen som spreds för vinden bara sådär eftersom det var så det gick till. En bor kvar, några bor i sthlm, några i lund, en i seattle, en i kenya, en i dubai, en i usa och en i moskva. Man kan inte hålla fast bästa vänner genom såna avstånd.
Men så kom jag hem eller tillbaka eller vad det nu var och jag hade fortfarande svårt med språket, jag tyckte fortfarande att det var jobbigt att inte byta vissa ord eftersom de lät mer rätt, för det hade jag lärt mig att man inte fick göra. Nu gör alla det. Hahah. Och silverfisken mer än någon. Åh vad han stör mig. Jävla tönt, vill jag säga, jävla tönt sluta prata som om du är den enda som kommit hem för jag kommer ihåg hur jag kom hem och sen rycktes bort igen. Håhåjaja. There's no place like London, som de så vist säger. Visste ni alla pinsamma hemlängtanssaker jag gör skulle jag dö av skam, och så kul ska vi inte ha. I alla fall inte nu. Nu ska jag skriva om ADHDbarnen. Och äta mig tjock på godis. Puss.'
EDIT: Och som rubrik på inlägget skriver han saker ni aldrig kommer att förstå. Pompous prat, vill jag skriva tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar