måndag 17 november 2008
I don't remember any ruins in Narnia
Igår var mina fabulösa vänner här och åt middag med mig, vilket var jättemysigt för jag var ensam. Som man blir då ens föräldrar åker på spasemester till Kanarieöarna i en vecka utan yours truly. Idag kom snön för första gången i år, samtidigt touchade jag base med min vän down under och fick höra att de hade en storm. Där ser man. It's not all peaches och hallonpaj. Efter jobbet och chocken över ett miljöombyte, en vit omgivning that is, var jag så trött att jag behövde varva ner med Narniafilmen. Åh, det finns inget som berör mig så som en heroisk film där manusförfattarna har gjort sitt bästa för att fylla varje mening med EPISKHET. Och på tåget hem, när det är så mörkt som det bara kan vara i sverige under de månaderna då ingen av oss minns hur det är att klaga på värmen för att vi inte kommer ihåg värmen förutom den från duschen då vi vaknar, hade jag en sån där som Jesus and the guys skulle ha kallat för uppenbarelse. Visst låter det lite pretentiöst ändå? Att få en uppenbarelse på pendeltåget mot märsta, but there you go. Det har gått nästan ett halvår sedan studenten snart, för ett år sen var vi mitt i allt och tiden rusade som ett framtungt barn som just lärt sig gå. Det gör den fortfarande, kanske till och med mer än då. Och det känns som om inget har ändrats, men allt har ändrats. Jag, som den minst förändringsbenägna människan jag känner, våndades inför tanken på att börja ett nytt kapitel i livet. Nu är jag så förälskad i mitt jobb och min vardag att jag aldrig vill att det ska ändras igen (mönster, någon?). Men den största förändringen är väl kanske att med det här har det kommit en ny självrespekt som jag aldrig träffat innan. Den som gör att även om jag tappar några steg, glider ner lite, fastnar till då det blir mörkt och allt är jobbigare så älskar jag fortfarande mig själv. Imorgon ska jag träffa johanna. Förra året var hon min livboj när jag trodde att jag skulle drunkna, i år är jag min egen även fast vattnet är lika kallt och svart. But I still love her. Vilka insikter va, en söndagkväll. Herregud. Lite scrubs på det här? Toodles!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
jag tycker det är fint att du äntligen har bondat med dig själv cherie :*
Skicka en kommentar