Det är melankoliskt på gränsen till löjligt klyschigt att stå i ett hörn av medis med winnerbäck i öronen och och en glödande cigg mellan fingrarna medan det regnar från en kolsvart men kall eftermiddagshimmel. Jag är okej med klyschan. Vad jag inte är okej med att det gör så ont varje år och då kan man ju undra lite, är det såhär för oss alla? Eller varför bara för vissa? Och WHY, in the name of all that is holy, suger det så massivt?
Det är aldrig så ensamt som då man är omringad av människor samtidigt som man skickar ett litet SMS till någon man förut hade privilegiet att snubbla på varenda dag och då inser att allt är annorlunda nu. För visst är allt awesome, men hösten, mörkret och kylan gör allt så väldigt väldigt. Ni vet. Så väldigt.
Ett fint plus i kanten för dagen är dock, eftersom blondinbella säger att man varje dag ska lista positiva saker och man är ju inte den som är den, att jag äntligen har postat iPoden till sin rätmätiga ägare, därmed plussat karman, därmed bäddat för en bättre månad än vad som verkar vänta atm.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar