Beväpna er

Det är med två kollegor (ovanligt va?) som jag dricker rosé ur saftglas som spruckit sig vitfläckiga av hett diskvatten och allmän carelessness. Det ser kanske lite ut som is, om man vill se det så, och stockholm ligger för våra fötter och jag säger igen, för den 57658 gången, åh jag älskar stockholm ser ni hur fint det är? Och det är det ju. Eskapismen drar i kopplet som en otålig valp, och då får den väl göra det för vart ska jag åka? Vad ska jag göra? Det vet jag inte, så jag dricker mitt kaffe, ser madicken med min lillebror och konstaterar att hon både är en rich bitch och en öppen rasist. Det är väldigt roligt, men kanske måste man ha varit där. Annars. Det är torsdag idag, snart fredag, snart helg. I alla fall i kalendern, min helg kommer på måndag. Jag vet att jag glömmer lite, jag glömmer vart jag är på väg, vart jag vill vara på väg, vad jag gör, kanske lite vem jag är. Är det för klyschigt att säga? Är det en för stor klyscha att säga att jag längtar till havet och att jag där vill kasta ut mobilen och låta den ligga på botten med fisk och sand och sjögräs och inte i min väska som en ständig lite påminnelse om att ha dåligt samvete för att jag försummar. Vilket ord. Försummar. Ur spotify sjunger navid att det är tungt, vännen, men det är lugnt, vännen, och jag lyssnar på honom istället, tar lite mer kaffe och sätter mig ute för en shot av d-vitamin.