Pause

Det är ändå augusti och enligt kalendern fortfarande en sommarmånad så det är en flaska rosé jag har i handen medan regnet höststrilar ner i mitt hår och jag är vilse någonstans i väsby, med vera i telefonen och den där fina känslan man har ibland av att i natt är i natt och det är inte mer än så. Den känslan stannade kvar hela kvällen. Det är fint, också, hur det gör sån skillnad att kedjeröka på balkongen, gå flera varv runt ett kök med mitt glas i handen, sätta vännerna i en dagisring på en annan balkong och säga okej såhära, vad tycker ni, vad gör jag? och att bli kallad för älskling av någon jag kallar för detsamma. Det är fint, sånt där. Det gör inget, just då, att jag hela tiden får höra att jag inte kan säga nej, att det är lika lätt att gå över mig som det är att blinka, för just då känns det inte så. Just då är allt rätt så okej och tröttheten inte lika övermäktig längre. Jag vaknar på ett bra sätt idag, men somnade på ett ännu lite bättre igår. Det här inlägget var mest menat så, en liten reminder om att ibland är det så självklart och enkelt, även fast det just nu känns som en väldigt lång promenad. Som jag inte riktigt vill vara på. I fel skor. Med mjölksyra och en tung väska. Och opassande väder. På tisdag är jag ledig.