Ge skenet av lugn när du står brinnandes och ler

Det är augusti, sommaren blixtrar fortfarande och jag spenderar mina dagar i samma stol, framför samma dator, med samma repliker som rullar av tungan och samma människor vars tid försvinner på samma sätt som min. Ibland kommer jag hem och lägger huvudet på min mammas axel och säger jag ORKAR inte, jag vill inte mer och varje gång jag säger det känns det nästan lite blasfemiskt, som om jag bryter ett kors, som om jag ritar glasögon på en bild av jesus, som om jag spottar er rakt i ansiktet. Det gör jag ju inte, klart jag inte gör. Klart det inte är blasfemiskt att tröttna lite på mitt jobb, hur awesome det än må vara, klart att det inte är självupptaget att sakna mig själv lite och klart att det inte är konstigt att ibland bli trött. Jag saknar er också. Ifall ni missat det. Vi pratar om vinkvällar på nyinvigda balkonger, sommardagar på stranden och promenader genom staden som visar sig från sin bästa sida. Det kändes som om ordet sitter på tvären varje gång jag säger "nej", men det finns ingen tid. Det finns snart. Det finns ju alltid mer tid.