This is the life

Det är till en kollega jag säger att jag springer under som en freaking mad man och försöker samla upp skärvor av uppskattning, bekräftelse och kärlek medan de faller sporadiskt och ojämnt, som tetris, jag hatar ju tetris. Jag säger inte att jag skär mig på skärvorna sen. Kanske skulle jag kunna prata lite om det. Kanske skulle jag kunna prata lite om att jag smyger runt på internet och läser om en Alex som tycker att pedofili kan jämnställas med homosexualitet. Kanske skulle jag kunna skriva om vad jag gör då. Kanske skulle jag kunna skriva om johan palm och att jag både tycker att han är snygg och bra, what's up with that? Men jag skriver inte om det. På alla fronter går jag halvvägs. Jag sminkar mig fortfarande varje morgon, men bantar sminktiden från fem minuter till fyrtio sekunder och tycker att det är nog. Jag ringer pliktskyldigt för det är först fem minuter in i samtalet som jag inser att jag faktiskt ville ringa. På jobbet är jag skör men vet vad jag ska säga och när jag ska säga det, så där blir det i alla fall rätt. Jag vet inte, hörni, det är lite skevt med allt just nu. Mycket nu. Är det inte så man brukar säga? Jo, det är det. Det är mycket nu, bara.