Om det största

Igår låste jag mina ögon i andra ögon, de där som jag blir lite knäsvag av, och pratade sanningsmardrömmar. Det var sjukt läskigt, jag var nykter och hjärtat went bananas, slängde sig mot bröstkorgen, ropade till mig jag ska ut NU! Kanske spränga sönder en emergency exit i farten sådär. Självklart gjorde det inte det, självklart är jag intakt och hjärtat kvar på samma plats som innan, dock med jämnare rytm nu. Jag har gjort det här förut, med mörka kollegaögon, blåa bästisögon och gröna mammaögon, men det blir inte så mycket lättare för det. Eller lättare alls, for that matter. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här inlägget. Kanske att de rullande ögonen kombinerat med ett för mig är du samma som innan eller kanske orden som följde kändes som att få andas igen då huvudet varit under vattenytan några sekunder för länge. Kanske att känslan av att inte känna sig ensam, att ha några händer att hålla, några glödlampor då det är mörkt är det största. Under natten duggade mardrömmarna tätt som löv i en höstskog men ändå. Ändå.