The age of the creepy crawlie

För er som inte visste det så lider jag av en viss, rationell spindel..obehag. Men bor i en villa, med källare. Vilket betyder att på sommaren, då vi är upptagna med att ligga i gräset och prisa vår gräsmatta, helt glömmer bort att visst annat mörkt och ont vaknar till liv igen då. Källarspindeln. Den som sätter sig i taket, i hörnen, helt stilla, så att man ser i ögonvrån att något stort och svart skymmer en annars lite lagom halvful men trots det LJUS tapet. En svart stor fläck. Med långa ben. Inte fotomodellslånga, utan shelobe-långa. Vilket, without fail, resulterar i att jag galopperar med tårarna överallt och andan i halsen upp för trappan för att muta lillebror eller skrika efter pappa. Men sen då de kommer ner med ett lite för litet glas och ett kort att fånga monstret i så har det flytt fältet. På sina jävla ben. Så då går det en vecka där jag vägrar att sätta min fot i källaren om inte lillebror visar vägen. Och sen efter kanske tre veckor har jag glömt min nära döden upplevelse och hoppar glatt ner själv för lite teve, kanske, som idag, ett avsnitt desperate housewives eller liknande som ger mig en lagom dos drama. Och är på väg upp igen med min fina dator i famnen och ser något snett ovanför och tittar upp. Där är den igen och de är endast av kärlek till findatorn som jag lyckas hålla kvar den och kan springa på ett lagom sansat sätt ut ur helveteshålan. Men fucking hell vad vidrigt det är. För er som inte har källare och därför aldrig upplevt den här skräcken, googla ordet källarspindel, eller vargspindel, för jag tänker inte gör det åt er i alla fall. Det är samma typ av spindel som den som långsamt kryper över vägen en sommarnatt då man är på väg hem från nattbussen. Baby Jesus and Gott in Himmel alltså.