Efter tre timmar på våning tio och en timme med fina hanna, pounding the streets of sollentuna, så känns allt lite finare. Mycket finare. Det gnager i kanterna på hjärtat, rycker lite i benen, vad håller jag på med? men är det inte nästan alltid så på något plan kanske? Är det kanske rastlösheten? Är det kanske bara dumt att glida runt i det och känna vad problemet är? Ja, det är det.
Vad gör jag? Skriker rakt ut and burst at the seams? Näe. Höjer musiken och blåser röken rakt upp mot molnen? Yes.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar