Åh. Jag slirade hem från jobbet (så fucking halt) så fort jag kunde och slängde mig i soffan framför teven. Åh åh ååh. En lång dag av crap och dåligt humör försvann ifrån mig som skumpa på stureplan. Väldigt fort alltså. The Handsome Tan Man höll upp handen för att svära eden, stammade till lite och började om, hans fru log och såg ut som en kvinna som just fött ett barn och insett vilken liten perfektion hon skapat, sådär så att det praktiskt taget står LOVE på henne. Sådär som mammor oftast verkar göra. Åh, det var så fint.
Sen kom talet. Ååh. Jag är så svag för såna här ögonblick. Men då Mr President står där och fullkomligt strålar av framtidstro och stolthet så sväller stoltheten i mitt hjärta också, varför vet jag inte för jag har inte mycket till övers för USA i vanliga fall. Jag tyckte inte ens om New York på det besatta sättet som alla verkar göra, kanske är jag bara lättpåverkad. Antagligen. Han fick sina stående ovationer, sina våta ögonvrår och man kan ju undra om han inser att just nu målas han upp till Jesus of 2009. Hehe. No pressure.
TV4 visar bilder på kenyaner som dansar, japaner som firar mannen som bär samma namn som deras stad och tusentals amerikaner med patriotism överallt.
Of course I cried. Så pass att jag märkte att det inte fanns någon mascara kvar. Men seriöst, gråter man inte till det här så har man stelnat till en kall och cynisk människa och bör genast leka med ett barn eller odla lite blommor eller vad man nu gör i det tillståndet. Jag har faktiskt ingen aning.
Dessutom byts Veolia ut till MTR (?) från HongKong. Hoppas Hong Kong people är mer i tid än vad vi är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar