But Jesus made me, so Jesus save me

Somnade för sent, vaknade för sent, det blir ofta så, de hör ofta ihop. Åker till jobbet lite tidigare än vad jag behöver, tåget stannar vid centralen och jag går inte över plattformen för det nya utan går upp för trappan istället. Sätter mig längst bak i kyrkan, lite som om det var antichrist jag flyr ifrån, väntar på att det livrädda ska lugna sig men det gör det ju inte. Såklart. Man kanske måste vara troende för att det ska funka bra. Sen jobbet, jobbar fem timmar vid en dator, byter dator och jobbar tre till. Dagen, mötet, anledningen för allt det här ligger i veckan och jag blir som jag alltid blir. Sömnlös och rädd- ett emo skulle man nästan kunna säga. Det känns som om jag går tvåan i gymnasiet igen och smsar långt in på natten om vad som håller mig vaken. Men det gör jag inte. Jag är tjugo år gammal för tusan, var är min ryggrad? Jaja. Ångest. Det måste väl finnas sånt också, för kontrasterna kanske. Kanske är det här för personligt, men det orkar jag faktiskt inte tänka på just nu. Helgen var fin, det var ett bröllop och en kväll av drinkar med två fenomenala tjejer. Det borde alltid vara så.