Ryggrad, sluta aldrig växa

You guys. För alla kryptiska meningar, för alla suckar, för alla tårar, för de skrik, för alla "åh jag vill vara FULL!" och för alla gånger benen gett vika de här dagarna; förlåt. Men det är över nu. På riktigt alltså. Alltid. Borta. Poff. Jag tittade på ögon som är samma som mina och sa sista gången aldrig mer och fick medhåll. Vilken jävla grej. Inga ord för det faktiskt. Full som ett ägg. Kastrull. Som massa ägg i en sjukt stor kastrull. I alla fall. Kände ändå att det är värt att säga. Så fruktansvärt stort. Ord räcker faktiskt inte till. Är det kryptiskt och halvpretto igen? Idag, mitt careface på det. Jag ville bara säga det. För er som vet hur mycket det betyder, och mest för mig, ville jag bara berätta det. Nu ska jag se scrubs, äta och sen sova. Livet, alltså. Var ligger det? Aaajusste, i min hand. Vi kanske kan prata om det här nån dag. Just nu skriver jag genom en dimma, msnar om samma och samlar mig för att gråta mig ren från det sista. Grekerna kallade det katarsis, jag kanske kallar det för det också. Läka nu. Puss. Allt blir alltid bra. Speciellt nu. Speciellt nu blir det bra.