Ingen glittrar som dig, Stockholm

Igår var det midsommar, jag dansade inte runt en midsommarstång, åt ingen sill, drack ingen snaps (för att det är så sjukt äckligt) och det fanns ingen sol. Men det var fint ändå, kanske för att två tredjedelar av väsby var där (även fast vi var i märsta) och de är, som bekant, sjukt awesome. Jobbet hade sin sommarfest också. Någon (en gissning på vem) hade kommit på att det var en sjukt bra idé att krypa på små rep mellan träd way above ground. Jag stålsatte mig, drog ett djupt andetag och sa så högt verkar det väl ändå inte vara. Kom upp, insåg att FUCKING HELL det är HÖGT upp, fick ett litet anfall av panikångest, men svimmade inte, kom ner och spenderade resten av tiden med att försöka dölja rädslan då de mina slängde sig bland träd som suicidala apor. Sen, en sommarfest som andades sverigesommar som om ulf lundell stått runt hörnet (if only), lägerled och tipitält och badtunnor och dimma över sjön osv. Jag blev trött, slog följe med två av mina kollegor som skulle hem och sa kan du vägen? It-följeslagaren log och sa jaaadå och de följande två timmarna irrade vi runt i skogen, letade efter lampor mellan träden och efter gatunamn en taxi skulle känna igen. Jag klagade och sa skitliv upprepade gånger, men egentligen var det både ganska roligt och ganska mysigt eftersom det var fint, det var lagom varmt och jag var luddigt lagomfull. Det är lördag nu, kväll, och jag ska bege mig några meter åt ett annat håll i sollentuna. Där finns mina vänner, där finns vin och mat. Jag har inget att säga, egentligen, det är kanske inte sommar ute men det är sommar innanför revbenen ändå och allt känns ganska så bra. Tänkte bara säga det. Happy times. Jag gör som jag gör, jag svävar mellan ångest och sprudlande glädje men ångesten är inte nattsvart eller som tjära. Den kommer, jag säger hej ångest, what up? och då går den igen. Bra så.