The dragons in my dungeon

Åh, jag vet, jag spammar. Men jag hade visst inte fått ut allt än. Sitter kvar och petar lite, pockar lite på uppmärksamheten. Jag vänder mig till den på en gång och lyssnar på det där, det där som vill höra knappande tangenter och se ord växa fram på den här rektangeln, jag vet inte varför faktiskt. Men ja, so be it.
Igår såg jag årets första spindel. It was awful. Jag gick, i mitt sömndruckna tillstånd, uppför källarens knakande trappa, och såg hur något rasslade till i ett hörn. Ett hörn utav ett trappsteg. Där vid toppen. Där rörde det sig. Shelobe. Aragog. Kalla ni vad ni vill. Holy hell, vad rädd jag blev. Såg hårstråna på benen. Tänkte sig hur den löper där genom MINA hallar, benen rör sig i takt, av sig själva, det går säkert på instinkt och den rusar fram, untouchable. Unstoppable. Fartvinden susar mellan benhåret, ögonen håller koll på varenda detalj. Det är för många ögon, för många ben. Två ögon är max, fyra ben taket av vad vi klarar. Den här går över det. På alla plan. Den trycker in sig i hörnen, kryper upp där och hånler. Drar upp läpparna och visar tänderna på ett högst hotfullt sätt, inte ett sätt jag uppskattar från någon som tar plats i MITT hus.
Jag skriker, ni vet, det där panikskriket som kommer ibland, det som når höjder Idol-stjärnor bara drömmer om. Sen börjar jag självklart gråta, får mascara i ögonen, tappar mobileo som studsar ner för trappan och landar med en oroväckand duns på kaklet. En millisekund går åt till att fundera på om jag borde återvända efter den där lila fina, men nej. Det är inte värt det, ber en bön för min fallne kamrat och råkubbar upp för trappan, den där förrädiska trappan. Rusar runt mellanvåningen, någon har gömt flugsmällaren! Den gröna flugsmällaren! Om jag var en alv skulle det vara min båge. Rycker tar i det som finns närmast, en hushållsborste, lång, röd och dammbetäckt. Återvänder till the scene of the crime och bankar som en dåre. Som någon som tappat besinningen svingar jag min sopborste och låter den dundra ner på trappsteget, trappan skakar, det lossnar en liten träflisa, dammet vibrerar uppe på lampan. Men det är inget där. The freak of nature har använt sin onaturliga mängd ben för att fly fältet och är nu lös någonstans, som Belsebub roamar okända marker rör sig nu den här i skuggorna i mitt eget hus. Bara tanken får mig att vilja skrika rakt ut.
Ni vet väl vad det här betyder? Jag kan inte gå ner där på ett par veckor. Damn. Jag som ville se en film.