I don't love you anymore

Den här dagen börjar med ett gigantiskt bråk mellan mig och iTunes. Det var helt och hållet hans fel. Jag sa, älskling, snälla kan du föra över den här skivan till min nya spellista "chill"? Han skrattade hånfullt och knäckte en till öl, fastän jag bett honom att inte dricka så mycket. Dessutom ställde han ölen på bordet utan en coaster och lämnade en fuktring. Det var ett antikt bord.
Jag tittar på honom igen säger "snälla" och hatar min röst som vibrerar av känslor som lyser igenom, trots att jag pressar bort dem med hela min tyngd. Hans digitala pixelögon lämnar inte teven.
Så fortsätter vi, jag tittar på honom och han låtsas som om jag inte är där. Trots att jag vet hur han hatar det tänder jag en cigg och blåser röken i hans rikting. Han är för arg för att prata utan blinkar bara irriterat då hans ovana ögon fylls med försvarstårar. Önskar jag kunde lägga mina händer på hans axlar, skaka om och tvinga hans blåa att möta mina gröna, lägga mina armar runt honom och känna hans andedräkt mot min hals. Tvinga fram kontakt. Men nej. Vi spelar samma spel, jag ber om hjälp, om uppmärksamhet, och han bygger murar mellan oss.
Sen ger jag upp, muttrar "var sån då, det finns väl alltid nån annan som bryr sig" även fast vi båda vet att det är en lögn. Och jag lämnar honom där i soffan, med ölen i handen och tevens ointressanta ljud i bakgrunden, han låtsas inte se mina tårar och jag ignorerar hans darranda underläpp.
Vi vet nog båda att det är över nu. Kanske kommer våra vägar att korsas igen, vi kommer kanske nicka artigt, hur är det med dig, jobbar du kvar där, jaha vad trevligt, du får ha det så bra, hej, men vi kommer aldrig fläta händer igen, aldrig dela drömmar och vägar och våra hjärtan kommer inte spela samma melodi igen.
Allt är över nu.