Idag är en sån dag, mina vänner. Klockan ringde obscent tidigt (eller, well, halv sju men ni förstår hur jag menar) och det enda sättet för mig att lämna mitt hav av duntäcken och glittrande drömmar (som står som knivskarpa kontraster till vad jag vaknade till) var att lova mig själv att snart så, alldeles strax är jag tillbaka här och kan låta mitt undermedvetna fortsätta det som jag var tvungen att pausa så brutalt i morse. Dock är livet ingen film, pausknappen sitter inte på samma ställe som play, något jag insåg någonstans mellan sollentuna och ulriksdal och förbannade mitt mognare jag som fick mig ur sängen. Vem är den tönten liksom?
Dagen gled förbi i något slags töcken, och vem anstränger sig för att se i sån dimma? Inte jag. Säkert inte ni.
Dagen avrundades med en middag med cherie, lite drama i form av en crazy high aggressiv dude som ville ha bråk & öl och sen en drink som jag, om jag ska vara helt ärlig, inte var säker på om det var en drink eller en efterrätt. Blir det bättre än så? Ja, kanske om jag fått hem en i en doggy bag. Det är februari, sista vintermånaden, och fortfarande hoppar små molnfotspår ut framför mina ögon varje gång jag andas och snön faller lite sporadiskt över mina kvarter. Jag löser problemet med ett till avsnitt scrubs och vetskapen om att snart är våren här. Vi dansar bort den sista tiden, för det är så mycket lättare att tagga ner då horisonten äntligen syns igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar