Sweethearts, jag vet att ni håller er i stockholmsregionen, jag vet att det är där jag hittar er de flesta dagar. Om idag är som de flesta andra dagarna; UT! Det formligen osar vår idag, man kan få studs under fötterna för mindre. Känner ni av det? Känner ni hur det susar lite i luften av kärlek som åker, pirrar det lite i receptorcellerna då kärlek störtar in? Jag tror bestämt det. Här på söder studsar solen mellan väggarna som den så ofta gör, marken är torr och asfalten betryggande stadig. Allt är fint. Dessutom är det ju faktiskt fredag! Bara en sån sak. Och idag har jag sovit. Kvällen viskar för mig mig om en liten dinner dejt med ciss&nico, fintjejerna. Och öl. Såklart.
Då solen kommer fram tappas jag med energi som en bil tappas med bensin på shell. Det går fort och det är dyrt, but worth it. Det vore lögn att inte säga att andetagen ibland fastnar på ett revben, men jag har ju er bakom mig. Ni sluter upp här bakom mig som en tsunami av awesomeness. En brandvägg mot viruset, echinagard mot en annan typ av virus, und so weiter. Och så säkrar jag mina gevär, lägger undan knivarna. För ni, mina soldater, ni axlar k-pistarna och har handen på svärdet. Det är så fint.
Igår träffade jag hon den där befälhavaren i min armé, jag sov med huvudet på hennes axel, hon med sitt huvud på mitt. Behövs det egentligen mer?
Det här skrev jag mycket för att jag är så väldigt tacksam, lite för att jag börjar växa över det där vi numera bara refererar till som TRAUMA men kanske mest bara för att få chansen att kalla er för mina soldater. Pretty awesome, skulle jag vilja säga. Hehe. Bloggar på jobbet, sneaky.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar