Igår var en sån dag, mina vänner. You know the kind. Vi var unga och odödliga och morgondagen långt långt borta. Den är här nu. Den kom idag också, idag kändes den ungefär som det gör då man står på en packad pendel och killen bredvid har missat att borsta tänderna den dagen. Dagen är killen med dog breath.
Jag har två timmar sömn i ryggen, jag vill ha några till. Mycket möjligt att jag snart kommer öppna ögonen och allt kommer vara en dröm. Jag kommer vakna bredvid en vänlig gubbe som kan mina nycker och håller min hand då jag psykar. Kanske står det en volvo i uppfarten, kanske har vi satt våra rötter i ett land som inte var vårt men som har blivit. Kanske har barnen byggt egna liv och vi lämnat yrkeslivet för ett liv av chillness. Kanske. Eller så kanske jag faktiskt sitter på våning tio och pumpar kaffe som om det vore syre. Vem vet?
Men vi är odödliga fortfarande, nitton och odödlig, låter det inte fint? Vi flashar ett smile mot dog breath killen, för han är nog trevlig egentligen, vi sträcker lite på ryggen och tänker att okej, eftermiddagsteve och en powernap nu.
Sen sträcker vi fram handen, vårt vänligaste leende och säger VÄLKOMMEN TORSDAG!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar