That was when I ruled the world

Efter en fin kväll med en fin kollega (kul att jag kan andra ord än "fin" förresten) vaknade vi långt innan solen ens funderat på att slänga av sig täcket och rulla in för sitt morgonkaffe. Om solen nu dricker kaffe. I like to think it does.
I den där dimman man bara kan uppnå genom en lätt fylla eller en väldigt tidig morgon tog vi oss till ett tåg som tog oss till en bil som tog oss till en backe som var oändlig. Nästan. Vid backen tog transportmedlen slut och vi insåg att vi alla hade två ben som skulle kunna fixa upp oss till toppen. Jag, personligen, hade inte bangat på lite motorkraft. Fanns ingen.
Tittade upp mot toppen och insåg att holy hell, killen här med pälsmössan och fyra kilo överflödigt positivt tänkande vill att jag ska klättra upp för en lodrät vägg av is i mina rubecksbyxor och vanliga vinterskor. Vi svalde den delen som sa "this is MADNESS" and trudged on. Kan tilläggas att jag hann ta två steg innan mina anklar var snöbetäckta. Håhåjaja. Vi föll på vägen, vi beklagade oss, svor över lutning på backhelvetet, höll varandras händer och ramlade igen. Det hela var väldigt episkt. Speciellt då jag föll ner i en lotusliknande postition, mina tummar mötte mina pekfingrar och allt var superawesome. Typ.
Också episkt att se ut över ett stockholm där folk precis blinkar sömn ur ögonen och tänker första produktiva tanken för dagen, kändes inte fullt så episkt att känna snön smälta och jobba sig inåt mot benen. Men herregud, hörni, vi är oövervinnerliga! Typ.