3 saker jag vill göra med människor som står stilla på rulltrappans vänstra sida

1.) Fimpa dem i nacken / prickspotta mitt tuggummi rakt in i deras hår (förutsatt att jag har en cigg/ett tuggummi)

2.) Pokea dem ashårt på revbenen och sen ge dem ett iskallt careface då de vänder sig om för att kolla vem människan med aggressionerna är, ett careface som stoppar ev. klagomål på mitt (berättigade) beteende, sen kanske le lite och säga "och hur tänkte du nu?"

3.) Rycka tag i ryggen på deras jackor och slänga dem bakåt, ner för trappan, som james bond som måste ta sig förbi the baddies innan hela stationen sprängs.

Jag gör inget av det här. Istället suckar jag antingen högt, trummar med fingrarna och hoppas att det märks eller så säger jag "ursäkta!" med en falsktrevlig röst. Men ändå. De här människorna. ÅH. Jag vet, mycket hat, men människor med så lite förståelse för omgivningen är människor bara en föräldrar kan älska.
Då jag läste psykologi i skolan kallades det här för "projicering", det är att föra över känslor från en sak till en annan. Vad jag menar med det, ni får läsa om mitt hat för kollektivtrafikspiraterna, samhällsmarodörerna, istället för personen jag egentligen just kände en hatvåg för. Den personen ska jag istället diskutera över ett (några) glas vin med älskade emly. Egentligen vill jag bara sova. Men lite mer än att uppfylla basbehoven vill jag träffa en del av min elit. Så är det väl nästan alltid?