Freedom

Idag var det final av melodifestivalen, mello, som vi säger (nej, inte vi, men vissa andra) och jag gjorde som de flesta andra; tog hit två av mina favorittjejer, grillade, drack öl, drack annat och kritiserade alla detaljer av den årliga uppvisningen av musikens bottenslam. Det var bra, för någon måste göra det. Shirley Clamp och någon som antingen hette Edward eller Erik Svärd, jag vet inte, kommenterade och det var bara Erik eller Edward som hade ett stänk av ironi i sin röst då han berömde olika nivåer av crap. Söt norrmannen vann, han som såg ut som om han nyss fyllt femton, som en norsk version av zac efron, vi blev alla lite småkära i honom och höll med om att rent musikaliskt så var det inget som kommer att gå till historien. Värdarna var, som vanligt, så urusla att jag inte visste om de drev eller inte.
Nu går braveheart, det är så episkt att jag inte vet om episkt är ett starkt nog ord, mel gibson tittar ut överde skotska hedarna och säger "ye can tak' our liv's, but ye canne tak' our freedum!". Jag fäller en liten tår, tårkanalerna är redan öppna sen vinsten i melodifestivalen (oväntat, va, att jag gråter och blir berörd då det handlar om stora känslor och gruppkänsla). Det här är en liten fylleblogg igen, det märks, och sollentuna luktar sött av kvällshägg. Jag ska ta en kvällscigg på terassen, konstatera, igen, att det var en sjukt fin kväll och sen sova för imorgon för imorgon ska jag jobba och måste vara lite pigg så jag kan pika min norska kollega och påminna henne om att det är hennes skattepengar som måste finansiera skiten nästa år. Hehhe. Älskar när det händer andra. Norrmännen, förresten. Fatta vilken MASSIV bakfylla de måste ha på måndag, efter en jordskredsseger i eurovision och sen sin nationaldag. Känns skönt att deras huvud inte är mitt. Nu snurrar alex norska hejarop ("tallefjant, talle-FJANT, guuuule-böj!) i mitt huvud, jag ska sålla bort dem och avsluta dagen. Puss.