Det är sommar i Stockholm, och jag stannar här

I morse (alltså för typ två timmar sen) vaknade jag till ett mycket litet huvud, överkänsliga ögon och ett rubbat balanssinne. Nu har jag druckit lite cola och andas bara i det moln av lycka jag verkar sitta i. Det är fint. Nästan så att jag skulle kunna skriva precis om hur det känns och jag skulle låta påverkad, även fast jag inte är det. Skulle kunna skriva. Gör det inte.
Ibland är det ju faktiskt bara så, ibland behöver man bara träffa en homie, after worka lite (vem uppfann det? vilket GENI) och kedjeröka tills problemen känns lika obetydliga som de faktiskt är. Jag vene, men det känns lite väl västerländskt att gnälla över att jag inte får betalt för ALLT jag gör på jobbet då det bara meter bort ligger ett röda korset för torterade flyktingar. Ibland måste man facefivea sig själv så perspektivet kommer tillbaka, och jag gjorde det på ett mycket mjukt och kärleksfullt sätt igår.
Nu skiner solen (igen!), mitt hjärta och tankar tumlar runt som jag gjorde igår, jag låter dem fortsätta med det, sätter mig i solen, spotifyar stockholmsmusik (jag hoppas ni gör det med) och om fem timmar är jag tillbaka på våning tio. Men det är först då, innan har jag viktiga saker att göra, som att chilla i sommaren tre timmar innan en kistabrunch med emly, kvinnan som är så awesome att jag ville skriva ordet i fetstil och med versaler, men lät bli av någon anledning. Jag vet vad ni tänker, och ja, ni har rätt. Det är inte så hög nivå på tankarna idag heller. S'okay.