Just nod if you can hear me

Sitter på pendeltåget, vid helenelund ligger samma sko kvar som har funnit där i fler månader än snön, som så ofta förut har jag ipoden ikopplad. Sitter på tuben på väg hem, mellan hallonbergen och kista är det längre än mellan alla andra stationer men det är ändå finast för här åker man utomhus, som så ofta förut gör min tankar halvhjärtade försök att lyfta, träffar insidan på skallen och landar igen. Sitter med benen vikta under mig på en stol på hjul, som så ofta förut mumlar jag "uusi maksu" för mig själv och klickar på knappar utan att vara helt säker på vad de menar. Värmer min mat i en modern mikro, som så ofta förut reflekterar jag kort över alla äckliga tillsatsämnen jag får i mig innan jag äter. Trycker på knappen som fyller mitt glas med varmvatten och lägger en påse te i, som så ofta förut blåser jag på det utan att egentligen tro att det ska bli svalare. Svarar reflexmässigt på någons frågor i min telefon, som så ofta förut tittar jag ut över söder och är tacksam, trygg och lugn. Sätter mig vid datorn då jag kommer hem igen, som så ofta förut bloggar jag här och inte där jag borde blogga.
Jag vet inte, hörni, men det här är kanske en O.D. av vardag? För några månader sen skulle tröttheten och bristen på inspiration och fantasi fått mig att känna asfalten mot knäna och bryta ihop en liten smula. Det gör det inte nu. Jag tittar ut på väg hemifrån och på väg hem igen, jag tittar ut genom jobbfönstret och lyckan är lika given som reklampausen i en film som går på trean. Bra så. Mina ord kommer fram, stammar lite, ber om ursäkt, säger vi är inte redo än, vi samlar oss, kom tillbaka om några veckor, let us regroup. Det känns lite som att förlora en hand eller en fot. Istället läser jag andras ord, vänder mig lite inåt. Imorgon är det måndag, det är absolut ingen skillnad från söndag lördag fredag torsdag onsdag tisdag eller förra måndagen. Ingen skillnad förutom att min klocka står på 4.45 igen och att datumet är ett annat. Det är en konstig känsla, att vara låg och trött, tom, samtidigt som jag ändå är så lycklig och så nöjd. Det är lite som läppglans med smak av choklad, det låter bra i teorin men känns bara väldigt skumt.