Om Emly

Här är emly. Hon är lite längre än vad jag är, blondare och mer blåögd än alla mina vänner (utan att vara dum eller naiv) och är alltid solbränd, även då hon klagar på att hon är blek. Vi har känt varandra i snart fjorton år och träffades första gången på en födelsedagsfest för en gemensam vän, då närmade vi oss båda slutet på vårt första år i livet och vår vän var vår vän eftersom våra mammor legat på BB tillsammans. Hon bodde granne med mig fram tills för sex år sen, nu bor hon på kungsholmen förutom ibland då hon bor utomlands. Hon skrattar ofta, gärna och charmigt och då hon är bortrest saknar jag henne och då ringer hon mig och säger att hon saknar mig med. Då jag kom tillbaka från london retade hon mig inte för att jag hade svårt med orden eller kände mig malplacerad och hon är aldrig missunnsam utan glad för min skull istället. Ibland då vi åker tunnelbanan tar hon fram sitt kort då vi ska gå ur spärrarna och skrattar då hon märker att jag märker att hon förväxlade slkortet med oyster och stockholm med london. Vi ringer varandra så gott som varje dag, ibland säger vi saker av värde men oftast inte. Jag screenar aldrig hennes samtal och hon är den enda av mina vänner som ringer på min hemtelefon om hon inte får svar på mobilen. Mina föräldrar tycker om henne och hennes föräldrar tycker om mig. Hon har en förkärlek för alkohol, gör goda drinkar, bjuder mig gärna och skickar ofta sms av typen "ett glas vin och en cigg i solen?" och jag nekar sällan. Ibland då hon ringer mig hör jag inte vad hon säger och då vet jag att hon har sin handsfree på sig, våra samtal avslutas alltid med jag ringer dig sen puss.
Hon får mig att skratta nästan alltid, oavsett tidigare humör, och hon kan min svartaste hemlighet. Då vi pratar om den är hon finkänslig och omtänksam nog att få mig good and drunk innan hon frågar hur går det med det där, det där jobbiga? och då jag har svarat hämtar hon ett till glas rosé åt mig och lovar att finnas där. Hon reser nästan hela tiden och är ofta borta långa stunder åt gången och är den som bäst förstår mig då jag får the escpasies eller då min anglofili slår till som hårdast. Av de jag känner är hon den som är mest happy go lucky och hon gräver sällan ner sig, ältar eller oroar sig. Hennes dagen-efter-ångest går över efter en fika och vi lunchar ofta tillsammans. Nästan alla som träffar henne tycker om henne, de som inte gör det har ändå inget negativt att säga och en av mina kollegor kallar henne för "hon den där sköna tjejen". Hur upptagen hon är blir verkar hon alltid ha tid att ringa mig och höra hur det är och hon förstår då jag är upptagen och inte hinner vara lika awesome tillbaka. Hon är fruktansvärt söt också. I alla fall. Hon fyller tjugo år på fredag, och min fråga är; vad ger man en sån här tjej? En som ger ordet fenomenal en helt ny mening och förkroppsligar termen elit.