Jag tog mig upp på ett skyhögt berg (jag trodde livet skulle byta färg)

Då jag tar bussen till tåget snurrar vi kring en rondell och moderat-Bildts leende ansikte möter mig från ett tiotal olika skyltar, fästa på träd, och från tåget till jobbet ligger mona sahlins ansiktet vilandes på marken, så sminkad att hon inte kan le och så retuscherad att hon ser ut som en konstig, non-human human utan en riktig ålder. Det känns lite groteskt nästan, lite som prositution, lite som en marknad där alla bjuder ut sig själva till bästa pris.
I mina kvarter flyter det något vitt som kommer från träd (vad för nåt?), humlornas vingar rör upp stormar av det varje gång de flyger för nära, det fastnar i mina ögonfransar och då bussen öppnar dörrarna virvlar det in. Nu känns det som om det har kommit in i mina lungor, satt sig längs alla artärer, kanske bildat en liten klump i hjärtregionen. Kanske förökar det sig och exploderar inifrån och gör mig till ett träd. Nu dalade det ner en sån vit luddig, landade precis på tangentbordet då jag skulle skriva på det. Lite borta idag. Lite utzonad kanske. Bra så. Vill dricka drinkar i solen.