Beckham och jag

Som jag sa förut, jag tycker numera om fotboll. Igår slutade min dag vid åtta, samtidigt som nån match mellan några stockholmslag började, för mig var det ett gäng killar i blåa tröjor, och ett annat gäng i gröna tröjor. För andra hade alla spelarna individuella namn, som det är en självklarhet att man kan. Det var som fotboll är mest, en boll, en plan, nån domare, och resten som springer. Men hörni, det som var awesome nu! Fansen, folket, de formligen brinner! Jag såg min kollega ändras från en vanlig glad tjej till en känsloladdad, taggad torped. Bollen gick upp och ner för planen, folket halvreste sig ur de röda fåtöljerna, nittiogradersställning på benen, öl i handen, könsord strömmandes ur munnarna, ilska sprakande i ögonen. Sen, nån av de gröna sparkar in bollen i ett mål och hon slänger knytnäven i luften, ropar "SÅDÄRJA!!" och jag smakar lite av ölen. Kommentatorns röst skär sig lite nästan då han blir så upphetsad att han knappt kan sitta still, han berättar för oss vad vi tittar på som om det är skarpt läge, som om vapen är dragna, som om liv står på spel. Utanför kontoret vrålar någon namnet på de gröna. En ölburk hamnar på planen, de som spelar slänger handflatorna mot luften, 'vad är det här!?' och upprörda ögonkast åt alla håll, som om de väntar på att någon ska komma och säga herregud, sådär får det verkligen inte gå till, fullkomligt barbariskt!
Nån skjuter, missar målet, ansiktet faller centimeter ner mot bröstet, ögonen släcks lite, kniper till i hjärtat (jag vet, hörni, jag vet, men jag är så svag för sånt där). De på hans sida gömmer ansikten i händer, fingrar slår mot pannor. De på andra sidan startar en ramsa, alla samtidigt, som om de har samma signal, samma tid, samma ord, de börjar precis samtidigt, lite som regn som faller från samma moln samtidigt.
Sen mål, gubbarna i kostym studsar upp från hårda bänkar, omfamnar varandra som om de är dawit och just släppts, som hitler nyss fallit, som om världen just har avancerat till det bättre. Läktaren rör sig upp och ner som en, samma färg, armar runt varandra och skrikramsor vars ord jag inte kan uppfatta. Det är så himla fint. De går helt in i sin egen, sjukt viktiga värld och plötsligt handlar allt om vilket nät som fångar bollen. Jag gör mitt bästa för att inte skratta, för det är ju trots allt mitt första möte med den här kulturen, och det går väl sådär. Förvandlas till en sjukt brudig brud (why oh why?) och lutar huvudet mot den andra kollegan, gud vad söt han var, herregud vilka LÅR, åh kolla vad het, samtidigt som jag med pekfingret stryker läppglans med apelsinsmak på läpparna , äter ett äpple och allt försvinner, och sen gör jag det igen. de pratar som om de tillhör samma förtrycka folk, "vi blir alltid feldömda, de är alltid mot oss" och de slänger sig med uttryck som "bollen är bunden" och de kommenterar spelarnas dagsform som om de är personliga vänner, några man känner till, man kan se på dem om de är lite ur fas. Det påminner mig lite om hästtjejer som drar med händer längs hästben och konstaterar att det är en liten temperaturskillnad sen igår. Sen blir det paus, jag känner att det kanske inte riktigt är läge att fortsätta skratta, jag inser att det kan uppfattas som lite stötande, lite lätt irriterande sådär, trots att jag bara tycker att det är så väldigt superawesome och istället tar jag en stockholmspromenad mot tuben och hem. Men ändå, hörni! Åh! Kollektiva känslor, delade eldar, how I LOVE it!