Låg nivå på tankarna idag

Jag tänkte börja det här inlägget med "livet är..", jag hade tom skrivit det innan jag raderade bort den meningsbörjan. Inser att det är mycket sånt just nu, mycket "livet är..", mycket fundering i de banorna. Som om vi stod för ett vägskäl. Som om något stort är på väg att hända. Som om det här inte bara är en vårmånad som glider förbi i ett brus av pollen, d-vitamin och kärlek. Som om det var så att vi fattar beslut att lägga under fötterna som stora trästockar under ett skepp som tar sig fram över land. Så är det inte. Inte vad jag vet. Jag fattar inga världsomvälvande beslut, inga handlingar som formar min framtid.
Men vi pratar om sånt, samtalen verkar alltid ta ett varv runt det andra och sen stanna på det där andra, det där som är farligast av allt (visst är det? Till och med värre än spindlar i håret eller fästingar), att fastna i fotstegen. Att stanna för att upptäcka hur fint allt är, chillaxa en stund medan livet glittrar utav bara helvete runt omkring, och sen en dag lyfta foten för att gå vidare och märka att herregud den sitter fast. Det där pratar vi om. Att vakna och märka att några år har gått, är vi är några andra, men på samma ställe, med samma synsätt, samma smink, samma kläder, samma meriter. Vi sitter ju inte fast än, ni vet, vi har inte ens lämnat tonåren än (sex dagar kvar!). Men ändå. Jag jobbar mina elva timmar idag, dinglar med benen från stolen, tycker att allt är jävligt fint. Meningsfullt, det här va? Fullt av vishet, djup och insikter? Nej, inte alls.