It's natural to be afraid

Igår kväll frågade en kollega om jag kunde jobba idag, jag sa ja för heeheh, pengar är ju aldrig fel och den här dagen har varit så intetsägande, så beige, så mjölkutspädd, så tidlös och nu i efterhand kan jag känna att det enda som gjorde det värt att vakna i morse, gå upp sängen och vandra runt istället för att sova vidare var vetskapen och ljudet (imaginary, tyvärr) av fem timmars jobb med ob-tillägg som tricklar in på mitt konto.
Nu är det lördagkväll. Jag lekte med tanken på att få lite vin i blodet ikväll, få marken att svaja lite under fötterna, ha lite musik som dunkade innanför bröstkorgen osv, men sen sköt jag de tankarna åt sidan, hamnade hemma med min laptop och valet känns alldeles strålande bra. Föser en msnkonversation framåt med lite för många smajliesar, läser en blogg med lite för mycket tyll och suddiga bilder i motljus i och vill skriva saker som är snäppet för pretto. Vet inte, hörni, det gnager lite här inne, känns som om jag behöver ett till skal kanske, känns så att jag undrar varför det alltid känns så jävla mycket. Jaja, det gör väl det kanske. Har teven på i bakgrunden, mutead, men låter ögonen följa med några rörelser de gör i rutan (nu shottar det något mörkt i smala shotglas), spotifyar musik utan ord men med känsla istället och scrollar vidare i någon annans livshistoria. Ryck upp dig, ditt emo, säger jag till mig själv, nästa vecka i den här tiden är jag ju i vad som ofta kallas kärlekens stad med en favorit bredvid mig. Awesome.