Smile, and try to mean it

Solen dansar runt kring fula fasader och innanför de här väggarna sjuder det av missnöje idag. Nån klagar, nån är låg, nån ryter till för ingenting osv. Det är konstigt, kan man känna, hur negativa känslor kan växa även en vårdag i fina stockholm, men de gör det. Mina också. Det pyr lite av ångest, dunkar till ibland, påminner med en vibration mot bröstbenet. Mardrömmarna kryper fram, lägger sig där över ögonen och plötsligt är det det enda jag kan se. Vädret spelar oss som instrument, från svävande dur, med ett leende, slänger de oss rakt ner i moll igen och vi kan inte göra så mycket mer än att hänga med, göra vårt bästa för att undvika whiplash. Jag skulle kunna dyka ner i det här, gräva ner mig lite och rulla runt i ett lerhav av crap. Men det ska jag inte. Det är vår, jag är inte fast någonstans för några år sen, jag är trygg på en våning högt ovanför marken mil från var mitt psyke verkar tro att jag befinner mig och alldeles strax träffar jag emly över en smoksies och ett glas vitt. Det känns underbart.