Med Toto i iPoden

Idag tog jag mig till tuben, då en vind svepte bort mig. Jag flög bland hus och kvinnor på cyklar som blev kvinnor på kvastar och den gråa världen gav vika för en ny värld, en nymålad sådan som luktade nyfödd. Jag landade vid rådhuset och gick till medis, med lycka på alla centimetrar och röda converse på fötterna. Vid mynttorget firade de homosexuella att de numera får gifta sig (hur kan det bli OK först nu!?) och de firade detta med regnbågstårta. Mm, tänkte jag. Mänskliga rättigheter och cake, mina favoriter, och väntade i kön som ett sant fat kid innan jag gick genom stan med tårta balanserades på en papperstallrik. Det var fint. Träffade en av de där från våning tio, den dumma men vackra. "Åh åsa," sa han," jag är så dum, vad ska jag göra? Vem kan hjälpa mig genom livet? Vem kan berätta hur man deklarerar och installerar det nya msn?". Jag tog hans hand, log och sa "kom med mig, vi ska åt samma håll, jag hjälper dig dit." Så gick vi vidare genom en soldränkt stockholm, jag med en tårta och han med ett vackert men intelligensbefriat leende.
Vid slussen stoppades vi av hon den där från våning tio, hon den där som vill vara stark och modig men som lägger sig i alla diskussioner och som sällan säger ifrån. Hon den där utan ryggrad. "Åh åsa," sa hon, "jag vill så gärna säga nej, stand my ground liksom, men jag vet inte hur jag ska våga." Jag la min högra hand på hennes axel och kramade den. "Kom med mig," sa jag, "jag vet vart vi kan gå, vem som kan hjälpa dig, hur man får modet att växa."
Vi tre gick längs götgatan, solen brände inte och vinden som låg mot halsen luktade sommar. Vi kom ända fram till medis innan något fångade vår uppmärksamhet. Han med silverhåret från våning tio stod stilla vid snaps, stelfrusen trots det varma vädret. "Åh åsa, " sa han, "vad ska jag göra? Det känns som om mina leder håller på att stelna, det knakar då jag flexar mina fingrar och huden är så väldigt torr. 'OIL CAN!!' skriker jag, men ingen lyssnar." Jag strök honom över kinden och sa "kom med mig, jag vet vart vi kan gå, vart du kan få något att smörja strupen och händerna med, bara följ med oss."
Han följde med och jag och mina tre följeslagare fortsatte framåt, tårtan utsträckt framför mig. "Det här vill jag tatuera", sa någon och visade oss bilder på vallmo. Mitt sinne zonade ut, jag svävade bort lite och vaknade inte förrän regndroppar dalade ner över oss. "Somna inte nu", sa en röst från någonstans bland molnen. "Du är så väldigt väldigt nära."
Vi sträckte på oss och fortsatte fram. "Där är det," sa jag och pekade, "där uppe där det skimrar av grönt, det är dit vi ska."
Hissen ville inte öppna sig för oss, med med min charm kom vi upp ändå. "Ser ni där?" sa jag och pekade med hela handen, som en viktig person. "Där på andra sidan det frostade glaset, där finns han den där med svaren." Den vackra men dumma la handen på dörrhandtaget, ryckte lite, men den var låst. Vi ropade och till svar kom en dånande röst, troligtvis från den enda konturen vi kunde urskilja. "Pay no attention to that dude behind the glass!" sa den. Men vi payade attention. Vi knackade och ropade och drog i dörren, som öppnades. Och där fanns en liten liten man, en tvärhand hög kanske. "Du behövde aldrig ett nytt msn, och du deklarerar via internet", sa han till han den där vackra men dumma. Jag log åt min väns glädje, gav han med silverhåret ett glas vatten och min handkräm. "Du min fega vän," sa den lille och vände sig till hon den där som aldrig möter någons blick. "Du har modet där inne, känn efter lite." Hon kände, och skrattade då hon fann det.
"Och jag då," sa jag. "Hur kommer jag hem?" Han log ett snett leende och sa, "du kommer hem då klockan har slagit åtta, ta samma väg som du kom."
Timmarna rusade iväg, jag omfamnde den vackra men dumma, den svaga som har mod och han den där med silverhåret, vi grät alla och sen sa jag "there is NO PLACE LIKE HOME" och lät mina röda skor ta mig hemåt.
Där hemma fanns emm och väntade, tillsammans med alla de andra jag håller nära hjärtat. Och jag var helt nöjd med allt, även fast ingen trodde på min historia om den sjukt spexiga dagen.

Nej, hörni. Så var det inte. Så hade det kanske varit om jag var Dorothy och våning tio var the Emerald City, men det är jag inte och det är det inte. Men det är första april och min dag var som den brukar vara, pretty uneventful, så jag spexade lite. Hehehee. För att jag kan.