Känns som en z-dag. Men det är det inte. Klockan är tio och jag börjar inte jobbar förrän fyra idag, ganska fint. Lyckan glöder så att man kan fråga sig lite, var fanns den här under hösten och vintern? Vart tog den vägen då jag stod på medis och rökte med regn i håret, då jag snubblade fram över olika gator eller då varje dag var lite för lång. Fuck knows, och det känns ganska meninglöst att bena ur en förgången vinterdepression så jag tänker inte göra det. Istället menar jag, fåglarna är på väg tillbaka, kanske med hemlängtan kanske inte, och jag är kär i livet och världen igen.
Mina föräldrar packade sina väskor och åkte till england imorse. Utan mig. Får tygla mig själv här för att inte göra det här inlägget till en kärleksförklaring till england, det är inte en sån dag idag, trots allt.
I alla fall. Vad jag ville säga innan lite random ord klämde sig mellan, klockan är tio och jag har två alternativ innan jag ska jobba. Det ena är att att åka och gymma. Det andra är att fortsätta spotifya bob dylan, göra lite mer te, lyssna på regnet mot taket och skriva något. Inte skriva något som jag borde skriva, utan något jag kan spara i random-mappen. Håhåjaja.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar