Om att vara en Grundel

Och sen börjar hemtelefonen att ringa (jag screenar alla samtal där av förklarliga skäl) och väntar till samtalet går vidare till min mobil. Mina föräldrar ringer för att kolla det viktigaste, att vi tar hand om huset (det gör vi), att vi städar innan de kommer hem (det gör vi), att jag inte har tagit för många öl av dem (det har jag inte) och att jag inte glömt att vattna tomatplantorna (det har jag inte). De berättar att de är i en rondell i närheten av Burford och jag vet precis var. Och åh, det är ju så töntigt, så fruktansvärt överromantiserande, så barnsligt men ändå så sticker det till lite i hjärtat. Av vana och av mönster som är så pass djupa att de är lätt att falla tillbaka in i dem så värker det till lite av hemlängtan (?) och två sekunder efter att jag sagt "åh!" i telefonen och önskat mig dit, trots ösregn, trots lera (eller kanske på grund av) så kommer jag på att jag tänkte på det som hemlängtan. Seriöst, kan jag känna, hur lång tid måste det gå. Men hur lång tid vill jag att det ska gå? Skrev jag inte här för ett tag sen, konstaterade jag inte att min kärleksaffär med england aldrig kommer att gå över och att jag kanske inte ens vill att den ska göra det? Jo, det gjorde jag. Jag är medveten om att jag alltid kommer känna lite varmare för opraktiska mjölkförpackningar i ostabil plast, för dåligt lagda trottoarer, för trafiken som är åt fel håll, för det väldigt väldigt gröna gröna och för hur landet är lagt i rutor av fälten då man flyger över och ögonen kan tracea themsen och hitta alla viktiga platser (viktiga för mig, och viktiga för vykorten) och andas ut lite längre än vanligt och plötsligt är allt okej igen. Allt är okej nu med, det är jättefint till och med, jag har sträckt ner rötterna här med, jag har förälskat mig här med. Men det är lukterna, språket, orden, ljuden, rösterna, färgerna osv, det låter så pretto, blir lite högtravande nästan (hemska tanke) men allt det där måste finnas här inne någonstans, kanske i en okänd kammare i hjärtat. Kanske att det ligger där, chillar, tyst för det mesta. Men sen då något kommer som väcker liv i det, påminner det lite om andra rötter, då blåses det upp med full kraft och lyssnar inte alls på mig då jag påminner om stockholm, hur jag älskar det, hur sverige är fullt av minnen som ligger lika tätt kring hjärtat.
Men om ni är som jag var i yngre dagar älskade ni också my little pony (heheheeh, ja, jag tänker dra den här parallellen) och DÄR fanns det ett gäng, grundlarna. Grundlarna har tagits ifrån sitt Grundelland, det var Grundelkungen och hans gang of followers. Så fort någon frågade om deras land, om var de kom ifrån, om vad de gjorde här osv så tog de tag i varandra, föll ihop i högar, grät och sa "åååh grundelland!!". Det här är något mina föräldrar gärna påminner mig om då jag blir lite för översentimental, som nu. Då jag suckar över ett program på teve (typ morden i midsomer) suckar de över samma, men vänder sig ändå mot mig, ler och säger "åååh gruuundelland!". Jaja. Jag vet. Det fanns ingen mening med att skriva det här (ovanligt, va?) men jag gjorde det ändå. Jag vet att jag målar allt glittrande rosa med den största penseln, gör det sockersött och utan en endaste liten reflektion sållar jag bort allt de som var och är crap. Men det måste man få göra ibland. Man måste få ha såna här saker, "frizoner", tror jag de kallas. Anyway. Var var jag innan jag blev avbruten av en flashback som jag av någon anledning bloggade om? Klockan var kvart i fem och jag satt ute i solen. Nu är klockan fem och jag ska tillbaka ut till solen.