Och verkligheten köpte inte ens frukost dagen efter

Det är fredag, kväll, och jag sitter i ett halvt om halvt nedsläckt rum, lyssnar på musik som rör döden och skriver. Haha. Jag vet. Jag borde nästan satt ett litet varningstecken där innan, varning för prettoness och emoness. Men, vänner. Det är varken pretto eller emo, musiken är death cab for cutie, skrivandet ser ni ju resultatet av.
Idag hade våning tio förberett en liten genomgång angående pensioner. En paus för att läsa det där. Vad kan jag om pensioner? Det mytomspunna orangea kuvertet som jag hört så mycket om men faktiskt aldrig sett (tror jag) och att det är pensionen som är för liten och för sen för att generationen med knäckta ryggar ska kunna förverkliga de sista drömmarna de har. That's about it. Någon kille som kan mer om sånt där än vad jag tror jag någonsin kommer att kunna pratade om "faran med att bli för gammal, att leva för länge". Ja, herregud, vilken ångestmening att bara slänga ur sig sådär, släppa lös den på ett vanligt kontor en vanlig fredagmorgon framför ett gäng vanliga människor. Kanske är mina kollegor mer vuxna än jag (man kan ju bara hoppas) men jag kikade ner i en svart kaffekopp för att se om det var mest kaffe eller mest skum kvar (vill ju inte få en bomb av skum i ansiktet, ni vet) och tänkte att jag är okej med att dö utan att ha passerat nittio. Hur jag hellre puffar rök över ett skrivblock och en kaffekopp i solen än ångkokar mina grönsaker och får varje timme att räcka lite längre. Kanske är jag bara dum och omogen, kanske tänker ni likadant, jag vet inte. Sen reflekterar jag lite, över mitt eget romantiserande mest, om varför jag alltid tror att tiden kommer sen. Varför vi under skoltiden sa hörni, det är okej, vi har tid för allt sånt där sen, nästa år, ska bara klara kursprovet osv först, det är okej, vi kan plugga vidare sen, vi kan bara vara kära nu, vi kan bara spexa lite först. Jag spexar inte så mycket, är inte så fri, inte så oberoende, inte riktigt samma verklighet som verkligheten skulle vara. Visst, jag spexar, jag är fri, oberoende, blablabla men jag vet inte. Det är inte samma. Är det här ett antiklimax? Kanske.