Ibland ser man ett litet spår, en skärva, ett korn, en fläck, av någon man hatar i ögonen, ibland hör man den i rösten, ibland märker man den i hållningen på någon man älskar och då kanske det inte är så konstigt att jag psykar till lite, att det krockar till, blir en liten kortslutning i hjärnan då två starka känslor störtar mot varandra, och ingen av dem tänker ge sig. För de flesta av er är det här bara svammel, då får det vara det, tryck på krysset, det röda, i hörnet. Några av er förstår precis vad jag menar, kanske för att ni hört mig prata om det genom fylledimmor, kanske för att ni känner mig.
Jag trevar med tentakler i min msnlista, letar någon som kan vara en internetaxel för huvudet. Hittar en. Väljer dirty dancing-soundtracket på spotify och skjuter bort mina egna tankar. Som vanligt har jag svårt att sluta med mitt terapiskrivande då jag är mitt inne i det (nu ungefär) så jag slutar nu på en gång innan orden rusar iväg med mig. Bra så.
Önskar livet var msn och jag kunde trycka på blockera och få upp en liten röd skylt vid de missunnsamma, oinspirerande, torra, dömande, kalla, stela och allt som kommer i vägen för det jag vill vara och det jag vill göra. Men! Så kan man ju inte göra. Istället andas jag ut, säger livet är fint ändå, för det är ju sant och sen stänger jag av datorn och går och sover. Sov nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar