Herregud. Det är tamejfan som armageddon här nere. Ni vet ju hur jag för ett tag sen skrev om monstret som befläckade källaren, om hur det förstörde mitt flow osv? Mm, i alla fall, jag tänkte idag att det kanske var dags, kanske dags att våga gå ner i den där sista tredjedelen av mitt hus, där låg en av mina favoritböcker som jag ville ha och just idag kände jag mig ganska häftig, modig, så att säga. Kanske var det för att jag och gänget besteg det där berget idag igen, kanske var det för att jag ställde mig bredvid IT som en soldat och faced the wrath av en gammal gubbe med lite för lite endorfiner i blodet eller KANSKE var det för att jag slaktade en mångbening under de gångna helgen av awesomeness. Jag vet inte. Dumt var det i allafall. Jag tog en bild, eftersom jag tror inte riktigt ni förstår vilka fruktansvärda creatures vi pratar om. Jag skulle skriva namnet, jag kan stava det, men känns inte det lite onödigt? Ni vet ju vad jag menar, och ordet får rysningar att racea längs min ryggrad. Det är en suddig bild, för att jag skakade som en pudding under jordbävning och för att jag faktiskt inte såg något eftersom det var för mycket tårar. Life of CRAP. Nu sitter jag i ett hörn av soffan, och har isolerat det där nere. La ut ett spår av såpa längs golvet (why? Kanske något inspirerat av helgens bravader?) och stängde dörren. Notera också hur det nya monstret har mördat det gamla. Åååh, jag vill dö. Kan i alla fall scrolla ner så jag slipper se bilden. Crap life. Allt suger. Plus, måste sminka om mig. Åååh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar