Until the stars are all alight

Jag vill uppdatera min facebookstatus, något på msn, lägga ut bilder här, skriva något men jag vet inte, det finns så många ord men de formar sig inte som jag vill att de ska. Jag får inte ihop några meningar som lämpar sig för blogginlägg för era anonyma ögon. Det är inte för era anonyma ögon, det är för mina rastlösa fingrar och yrvädret som rasar innanför min panna, men sak samma.
Pratar med cherie på msn, den där inte-särskilt-djupa, korta typen av konversation man har då dagen är slut och vi båda är uppe i förberedelserna för nästa dag. Det är ju en fredag, dessutom. Det är fint, tycker jag, att en skriven diskussion där vi inte tänker efter innan vi trycker på enter på en gång förklarar för mig vad det är som fattas mig, att jag kanske bara har glömt bort det lite, som man så ofta gör då man rusar och glömmer att se sig omkring. Jag glömmer. Väntar på sex and the city (varför? Jag har ingen aning) och kommer på att jag saknar det där. Vad "det där" är behöver ni inte veta, det räcker att jag gör det, det känns lite för pretto och lite för högtravande att skriva ut orden här, så jag tänker bara låta bli att göra det.
Igår började jag dagen med en episk sovmorgon (av misstag), fortsatte med en fin lunch med en fin kollega och sen tre timmar av chillness på våning tio. Kom hem med illamående, snurrande huvud och sjuk trötthet, det gröna lilla kuvertet låg på min plats (det var ju pay day igår hörni, grattis!) och jag vek och rev sen längs de perforerade kanterna, som man ska, tyckte det var fint att jag nu var lite rikare än igår och gick sen och la mig. Imorgon är det en ny dag. Det är ju, trots allt, så det fungerar, det här med soluppgångar och dagsräkningen. Jag ska sluta förbanna jävla lendo vars reklam stör mitt spotifyande och släcka datorn för dagen. Bra så.