Jesus, do you hate me?

Det närmaste berusning jag kom den här helgen var gårdagen, då jag hällde kaffe i mig som om det var ett livselixir, nyss, då jag såg att regnet smattrade mot rutan och jag blev lite dizzy av glädje och i fredags, då jag blev behagligt avslappnad efter en fjärdedels glas rödvin. Håhåjaja.
I fredags var jag hemma innan tolv, igår vid tre. Båda gångerna utan något som snurrade i blodomloppet. Igår utan en kväll av happy times i ryggen. Igår låg jag i en källare i ett isländskt hus, med mobilen i ett panikartat grepp och spammade perky percy med sisådär ett hundratal sms kändes det som. Skönt att man kan underhålla sig själv, menar jag. Åkte hem halv tre med en sedelbunt i handen som en annan hora, gav sedan majoriteten av denna förmögenhet till taxichaffisen. Kändes SÅDÄR.
Nu sitter jag på våning tio igen, med handen runt ett glas kaffe och klockan långsamt tickandes på datorn. Imorgon ska vi upp för fittbacken igen. Det snurrar potentiella ursäkter härinne i samma fart som tefaten snurrar på Gröna Lund. Ja, jävlar i min lilla låda vad jag hatar den där gudsförgätna backen. Hoppas de jämnar den med marken.