Hear my voice in your head

Idag var alltså en till sån där måndag då jag gick upp ur min säng ungefär en dag innan jag egentligen behövde. Ni som inte brukar vakna innan klockan slagit sju, vet ni hur lång dagen blir om man går upp tre timmar tidigare än vanligt? Jävligt lång, är svaret jag kan ge er efter lite research.
Gick upp i en, numera välbekant, trötthetsdimma, ramlade ut i en rå/kall sollentunamorgon och gick på vägen mot busshållplatsen (varför gå på trottaren då det är där all snö är och det ändå inte kom några bilar?). Fick ett sms från en kollega som förbannade SL och tuben och bestämde mig för att ta pendeln istället. Frelördagskvällar då jag står utanför donken, lätt köldskadad, ont i fötterna, snurrig i huvudet, irriterad, med kvällens 22:e cigg mellan fingrarna och klockan tickar sig fram mot en lite för tidig timme (då vi börjar räkna "somnar jag nu får jag sova sex timmar aajusste ska hem först bara, önskar jag bodde i stan") då kommer alltid fel nattbuss. Då kommer femnittiåtta (eller ett liknande nummer, brukar inte titta hehehehe) och aldrig hundranittisju. Hundranittisju är den bästa bussen eftersom den åker till den stationen näst närmast mig = jag slipper gå hem i en halvtimme. Nu hade klockan precis hoppat förbi femslaget, det morrade till bakom mig på vägen och en blå hundranittisjua stannade. Jag flashade ett leende och mitt reduceratpris-busskort mot ansiktet bakom ratten och satte mig på samma plats som jag alltid sätter mig på. Vi är kanske fem personer, en med fylledisiga ögon, några med slutna ansiktsuttryck och jag möter deras blickar utan leenden, vi har ett epic moment (förutom han den fulla) för vi vet att vi är här eftersom vi ska någonstans. Vi är vakna innan alla andra för att vi är på väg någonstans, vi ska uträtta något.
Med den känslan och samma musik som jag så ofta spelar i ipoden kommer jag till stationen där pendeln glider in på spåret samtidigt som jag går ut på plattformen, detta leder till att jag kommer fram lite tidigare än vad jag hade planerat. Tittar ut över ett grått stockholm, går upp åt fel håll vid södra (spex i vardagen) och sitter vid en busshållsplats till en buss jag aldrig tar, läser om vad som hänt i världen (inte mycket), äter en macka och väntar på den lilla vita bilen. Efter en halvtimme kommer den, jag är mindre arg än sist och vi åker på en liten road trip. Gud vad jag älskar road trips. Kan vi ta en riktig snart, hörni?
Sen kommer backen, upp ner upp ner osv. Ganska crap. Kanske mest för att det är snö igen, kanske för att snön verkar ha tagit sig ner i strupen och bosatt sig i botten på lungorna, gett allt en liten beskare eftersmak, så att säga. Jag ramlar, men inte lika mycket som jag skulle kunna gjort och det är ju rätt fint i alla fall. Jag frågar norway om hon kan slänga sig i snön och säga något episkt, sagan om ringen-inspirerat. Hon gör det. På toppen förväntar jag mig att se ett eldöga högst upp på champagnehuset (seriöst, är det bara jag som kallar det för det?) och jag kan tycka att det borde vara lite mer kramar, lite fler tillrop, lite starkare kärlek där uppe med stockholm under våra fötter, men kollegorna har en attityd som fnyser BLASÉ och jag låtsas som om jag också bara vill gå upp, säga 'varv nummer tre, ner igen nu då?' och sen börja om, låtsas som om jag inte behöver en episk kram, ett par episka ögonkast (vilket jag självklart gör). Sen är den timmen plötsligt klar, vi road trippar tillbaka (<3) och äter frukost i halvcirkelformade (är det ens ett ord?) röda stolar innan jag åker hem. Alltid underlig känsla att vara hemma innan elva och ändå ha gjort något (även om detta var helt meningslöst).
Varsågod, mina älskade och ni anonyma, ett halvlångt inlägg, ostrukturerat (ovanligt i den här bloggen, va?), fyllt av paranteser och där jag använder presens lite hur som helst. Jaja. Nu är jag trött.